hem sommarkvällar
i örtagården hitta hit vi som arbetar i örtagården En liten örtabok

Så glad man blir när man sätter ner grepen och märker att det är gott om daggmaskar. Det är ett tecken på att det är en god jord som ger en bra skörd. Kanske lyder man Harry Martinssons uppmaning i dikten och sänder en tacksamhetens tanke till den evige grå lille bonden i jordens mull.  Ja, att odla föder tankar. Att odla är att få en glimt av livets mysterium. Man känner att man är en del i något större, inte så konstigt då att trädgårdsodling har blivit en av alla terapier som nutidsmänniskan erbjuds för att klara det så kallade livspusslet.

Det är en utmaning för oss örtagårdsarbetare när vi under den första genensamma arbetskvällen i april ser ut över de sorgliga resterna av den en gång prunkande växtligheten. Ska vi med gemensamma krafter och daggmaskarnas hjälp få den att blomstra så som vi önskar?
När rosorna blommar för fullt reser vi våra böjda ryggar och utbrister: ” Det gick i år också .”
Då blir våra sammankomster glada, nu gäller det bara att hålla ogräset stången .

Till glädjeämnena hör också att få lyssna på alla fantastiska, generösa musiker som bjuder på sig och sin musik under torsdagskvällarna. Det har varit ett fullspäckat program från 23 juni till och med 18 augusti.  Storbandet inledde de tre professionella solister, Helen Lansenfeldt, Johannes Magnusson och Arne Roos.  Den senare återkom en varm sommarkväll tillsammans med The Jazzmen. Ålefeskarns och Örtagårdsorkestern hade också tur med vädret och mötte en tacksam publik. Ett tidvis lätt regn hindrade inte Jan Svensson och Bert Owe Lundquist från att förmedla feststämning med sina kalasvisor, några skrivna av Jan. Som vanligt bjöds det Linnéafton med Knuts trio. Priyantha tolkade Elvis, som bara han kan. Publikrekordet togs av debuterande Ö-tian, som spelade och sjöng för hela slanten.  Fina Flöjters framträdande regnade bort, men deras fina konsert kunde avnjutas vid Hälsö hamn lördagen därpå.

 Låt oss säga om årets musik i Öckerö Örtagård som den tvåfaldige orkesterledaren Göran Sandberg efter The Jazzmens lyckade spelning: ”Bättre än så här kan det inte bli”

Tack för det och för en kollekt som gjorde att vi kunde ge lusthuset och friggeboden välbehövligt underhåll, och gör att vi nästa år kan fortsätta vårt arbete till glädje för alla besökare.

Du som gillar trädgård är välkommen att arbeta tillsammans med oss och daggmaskarna .

---

– ­ Maidens Blush, Jo jag tackar. Jungfruns rodnad så kan man ju kalla sig, men har du hört vad vi franska rosor kallar henne Cuisse de nymphe.

Madame Plantier vände sitt bleka ansikte mot sin gode vän monsieur Salet.

 – Cuisse de nymphe, kvinnolår. Varför inte?  Monsieur Salet, som var ganska mossig, blev inte så upprörd av Maidens Blushs eventuella lättfärdighet. Han njöt av se den blyga Maidens Blush rodna inför Madame Plantiers anspelningar. Men han ville inte stöta sig med madammen. De hörde ju båda till den franska noblessen. Dessutom bodde de i samma buskage.

På andra sidan gången lutade Louise Odier sin rosa kind eftertänksamt mot sin gröna hand.

Vad tycker du min allra bästa vän sa Madame Plantier och vände sig till Aimable Amie.  

– Är hon inte lite vulgär i sin rosa utstyrsel, förmodligen en engelska.

– Ni tillhör ju alla Alba-gruppen  och borde hålla på varandra. Jag lägger mig inte i ert bråk. Själv är jag en gallica, en urgammal orientalisk släkt, sa Aimable Amie, som trots vänskapen kunde vara lite taggig.

Nu lade sig Madame Hardy, som stod nere vid friggeboden, i samtalet.

– Jag är visserligen en Albaros, men vi skall intet förhäva oss, vi med all fina franska namn. I vår familj har vi också en riktig Bondros, som fanns vid varje torp, så alla har inte haft en uppväxt i högrestånds-miljö.

– Mig har en lagman och statsråd gett namn. Och man har sagt att jag passar utmärkt i offentliga miljöer. Det var Poppius som tog till orda.

Från Polstjärnan fick landsmannen stöd .

– Min finske broder har rätt.  Alla har vi något att vara stolta över. En gång kallades jag Finlands vita ros.

Från sin höjd vid planket hörde man Axel Larsen muttra:

– Högre stånd, viket snack! Det är i alla fall jag som växer högst

– Om de inte slutar, flyger jag tänkte Seagull för sig själv.

Men då hade lugnet åter lagt sig över Öckerö Örtagård.

---

Välkommen till en ny säsong i Öckerö Örtagård. Nu är sommarens musikprogram klart. Som vanligt ställer mängder av entusiastiska musiker upp för att förgylla  torsdagskvällarna.  Vi börjar med Öckerö Storband torsdagen före midsommar och avslutar med Ö-tian – Ukulele för hela slanten. Nytt för i år är förutom Ö-tian, Helt enkelt –Kalasvisor med Jan Svensson och Bert - Ove Lundquist.

Arbetet med att göra örtagården fin pågår för fullt, men vi behöver fler som kan hjälpa oss. Kom med i kampen mot ogräset. Vi träffas varje onsdagskväll.

År 2010 förnyade vi vårt rosbestånd med gammaldags buskrosor.
Vid ingången efter skulpturen Solblomma har vi planterat två exemplar av Gudhemsrosen. Den upptäcktes på 1980-talet i Gudhem i Västergötland. Ursprunget är okänt. Den har enkla vita doftande blommor.

Därefter följer två ”himmelska” rosor, vilket namnet Celestial syftar på. Den kommer från Holland och är känd före 1800-talet. Blommorna är dubbla och rosa till färgen

Den vita Bondrosen, Alba Maxima, står i tre exemplar. Den är känd i Europa sedan 1500-talet och har vita fyllda blommor.

För att få lite färg har vi planterat två exemplar York and Lancaster. Blommorna är rosa och vita på samma planta men blommorna, men de kan också vara tvåfärgade. Det är en gammal ros som förknippas med kriget mellan ätterna York och Lancaster om den engelska kronan på 1400-talet.

 Om du tar vägen mot friggeboden, ser du framför den kraftigt växande Axel Olsen tre exemplar av Marguerite Hilling,1959, en släkting till den Rosa Moyesi vi redan har. Marguerite Hilling har karminrosa enkla blommor.  Den har sällskap med tre Glory of Edzell med okänt ursprung och ålder, som blommar tidigt med enkla rosa till karminröda blommor och förebådar Marguerite Hilling.

Närmast den lilla boden växer en Blanche de Belgique Det är en Albaros, framtagen av Vibert i Frankrike år 1817, med dubbla, starkt doftande vita blommor.

Vi hoppas att rosorna skall blomma denna sommar.
  

---

Gråvädersdagen trycker mot takåsen. Det luktar mögel och sorgsenhet……………

Plötsligt kan glädjen uppenbara sig, morgonfräck, nästan prålande, som tuppen på en gödselstack.

Man kan med Werner Aspenström känna vemodet när sommaren, den underbara sommaren obönhörligen är slut. Men plötsligt kan ett minne flamma upp i en glädje och i en känsla av lycka. Som när våra franska gäster klädda i halmhattar spontant började dansa till Öckerö Storband, eller när Jan Svensson kom vandrande i örtagården sjungande Uti vår hage, och publiken och Knuts trio stämde i.

Lycka är när allt stämmer. Det gjorde det när Lennart Grahn, halvt dold av ett rosenbuskage, framträdde som ett skogens eko till Örtagårdsorkestern. Fina Flöjters musik förstärkte intensiteten i sommarkvällen i Öckerö Örtagård till en totalupplevelse av lycka.

Ålefeskarns avslutade säsongen med glädje och allvar men slutade med Arne i Boras både vemodiga men hoppfulla Gula höstlöv.

Tyvärr kunde inte The Jazzmen och Priyanta genomföra sina konserter på grund av regn.

Eftersom växthusen vid Brattebergsskolan inte har kunnat leverera ettåriga plantor (De revs som bekant år 2009), har vi utökat rosbeståndet framför allt vid ingången. Det gjorde att vår ekonomi blev ganska ansträngd med utgifter på 3 172 kr mot de budgeterade 2 500 kr. Vi lyckades dock att skrapa ihop 672 kr för att täcka kostnaderna.